Krabbiga kids

Sjuka barn är ett gissel. Specielt om de tillhör familjen och är sockersöta och klängiga. För en student som bara umgås med vuxna människor kan detta ställa till problem. I den vuxenvärlden där studenter ofta florerar är inte sjukdom lika ofta förekommande vilket är mycket behagligt och som det bör vara. I kontakt med småbarn och deras föräldrar händer det dock ofta att man snabbt insjuknar till deras stora förvåning.
Förvåningen finns väl mest i deras reaktion till ens egen reaktion till det nyinfunna hälsotillståndet. De flesta småbarnsföräldrar har nämligen drabbats av ett psykosliknande tillstånd där friskhet är ett uppskattat men ovanligt uppbrott i ett konstant sjukdomstillstånd frambringat av snodrypande bakteriehärdar. Som så mycket annat rörande barn kan man som utomstående ha begränsad förståelse för föräldraskapets villkor och inverkan i det man själv ser som en normal tillvaro. Det är numera inte så farligt att vara en svettdrypande zombie vandrande i feberdimma. Hänsynen till andras tillvaro försvinner helt för att fokuseras till den egna så kära familjen.
På nåt sätt undrar man lite om det inte finns en liten smula illvilja i entusiasmen småbarnsföräldrar tycks känna inför att låta deras snordrypande älsklingar med nybakad blöja klättra över de lyckligt ovetande. Med ett leende på läpparna och fullt medvetna om de dödsbringande organismer som döljer sig i de små änglalika anletena sprider de den senaste dagispesten till en annan grupp så ofta skonad från deras verdermödor.
Följaktligen ligger således ansvaret för ens hälsa på ens egna axlar då denna psykos tycks vara ofrånkomlig och vapnen i denna diaboliska hämndaktion på oss fria varelser är så söta och rara.
Likt Nancy Reagan kan jag bara uppmana till de som utsätts för frestelsen att gulla med en liten krabat "som var lite dålig häromdan men är nu fullt frisk" att :

Just say NO!